Måzart
<! FOTO >
Måzart var en svart-vit korthårshuskatt, född sommaren 1990. Han och hans syskon togs om
hand av en familj som hittat dem i sin trädgård efter att deras mor försvunnit, troligtvis blivit
överkörd av en bil. Redan de första dagarna upptäckte vi att han hade fullt med skabb och
loppor, det blev en hel del veterinärbesök. Han var dessutom lite osäker och protestkissade i vår
säng ett par gånger innan han insåg att vi inte skulle överge honom när vi gick hemifrån.
Måzart blev dock en trygg, lugn och härlig katt som med pondus styrde rättvist över katterna i
vårt hem. Den ende han någonsin behövde bråka med var Andy (då Andy var fertil), innan Andy insåg
att det var Måzart som bestämde. Då Nara och Adne var små hjälpte han till att uppfostra dem bara
genom att lägga en tass på deras huvuden och stirra dem i ögonen. De lugnade omedelbart ned sig!
Han tog alltid alla nya kattungar med det största lugn, suckade lite över deras framfart, sa till
dem då de blev lite för busiga och närgångna, men brydde sig inte speciellt. Han behövde aldrig bråka
med dem, alla kattungar visste ändå var gränsen gick.
Eftersom husse är norrlänning, har det blivit en hel del resor med bil, tåg och flyg genom
landet, men det var aldrig något problem för Måzart. Bara vi stannade ibland så han fick gå ut och
kissa. Resten av tiden sov han gott i sin transportbur.
Då Måzart var fyra år, skaffade vi vår första turkisk van, Anisette. Några uppfödare av turkisk van
tyckte då att vi borde prova att ställa ut honom. Något tveksamma bestämde vi oss för att prova en
gång och se hur det skulle gå. Det gick mycket bättre än vi kunnat ana. Han blev bästa korthårshuskatt
på sin första utställning i Lomma 1995. Vi var ju tvungna att försöka en gång till, och en till, och en
till….
Måzart åldrades med stil och hann få ihop en imponerande samling kokarder och pokaler. Han trivdes med
uppmärksamheten på utställningar, speciellt om någon ville kela ansikte mot ansikte. Han brukade dock
leta efter husse och matte bland publiken, för att veta var vi fanns.
Det bästa var ändå när han kom hem efter utställningen och kunde skryta om att han minsann varit med
husse och matte hela dagen. Om någon av de andra katterna också hade varit med struntade han fullkomligt i.
Hade han dessutom priser med sig hem, skulle dessa läggas ut på köksbordet så han stolt kunde ta en
tupplur mitt bland alltihop.
Måzart ville alltid gå ut på kvällspromenad, han gick fint i sele och koppel, precis som den mest väluppfostrade hund. Vid de tillfällen vi inte hann med
promenaden talade han ljudligt om att vi misskötte oss.
Måzart blev 14,5 år. Efter en tids oro med viktnedgång, diarré och kräkningar visade proverna slutligen
att han endast hade 20% njurfunktion kvar. Den 28 januari 2005 tog vi ett långt farväl och sedan fick han
somna in. Vi saknar Måzart oerhört mycket och kommer alltid att minnas honom med kärlek och glädje.
 |
 |